Helgen har inte varit vidare händelserik. Jag har skrivit mig tokless, planterat en del och cyklat med min lilla hund. Det är ungefär allt.

I eftermiddag lirar jag boll.

I morgon morgonmöts jag med Jossan, för att sedan få mina fötter fixade av Per (varpå jag hoppas att mina vader och benhinnor också dem fixas).

Och om två veckor börjar jag jobba heltid.

Over and out.

Idag är det klämdag för många, men inte för mig. Uppsatseri, för allt vad jag är värd.

Snart ger jag mig för idag och påtar i pallkragarna på baksidan istället. Morötter, ärtskidor och rädisor bland annat, är tanken.

I morgon skall jag ägna förmiddagen åt ytterligare skriveri, om jag orkar. Min karlslok jobbar till lunchtid, varför jag lika gärna kan ägna en bit av lördagen till finansieringsformer (eller så tar jag helt enkelt en sovmorgon, bara). När han kommit sig hem så följs vi att hälsa på familjen Bergsbyn.

Ingenting coolare än så.

Uppsatsen kräver just nu precis hela mitt jag, hela mitt liv i det närmaste. Jag skriver och skriver, men jag får liksom inte till det, det känns aldrig som att det blir sådär riktigt bra. Också är det fortfarande det här med att jag vill sova ganska precis hela tiden, vilket ju inte går ihop då jag verkligen måste smattra på tangenterna mer och snabbare än någonsin.

Men jag antar att det är så varendaste liten uppsatsskrivare känner, och det är knappast mer synd om mig än någon annan. Men ibland behöver man bara kasta ur sig ett litet gnäll, för att på riktigt kunna jävlar-anamma sig. Så det är det jag gör precis nu, gnäller en liten dutt, för att sedan boosta i solen i femton minuter eller så och sedan gå in och skriva lite till, då sådär riktigt bra.

Sådär.

Back in 1958, John Steinbeck, author of East of Eden, The Grapes of Wrath, and Of Mice and Men, got a letter from his teenage son Thom, in which Thom confessed that he had fallen desperately in love with a girl named Susan at his boarding school.
Steinbeck wrote this wise and wonderful letter back to him the same day.

New York
November 10, 1958

Neale Donald Walsch.

weheartit.

Det här blir sådana där ord som är helt och hållet ovärda. Jag har ingenting att berätta egentligen, jag tänkte bara komma med några ord då jag sagt att jag skall försöka att inte vara alltför frånvarande.

Matchen gick inte vår väg. Minst min väg av allas, tror jag nästan. Bestämt, till och med. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag skall skratta eller gråta. Vi vann en poäng, men det känns absolut bara som att vi förlorade två. Sedan förstår jag inte varför jag alltid skall få dödsmärkningar på kroppen, det slår verkligen aldrig fel. Tur att jag redan är gift, den här kroppen med dess märkningar hade nog avskräckt de allra flesta.

Nu uppsatsar jag i sinne (det skriveriet kräver ungefär hela mitt liv för tillfället, som jag längtar tills den är över och bortgjord), och jag använder så formella, byråkratiska, ekonomiska och allmänt krångliga ord jag någonsin kan komma på. Också tar jag små pauser då jag vilar på bäddad säng, luktar på dem små kattungarna, tittar i min minnesbok (den måste jag uppgradera, det var länge sedan nu), tittar på mina fina saker, pysslar om mina små planteringar som kräver förodling och räknar ner dagarna tills jag börjar jobba. På riktigt, det är inte länge kvar nu. Jag, jobba. Heltid. På ett på-riktigt-jobb. Oj så konstigt. Jag är tamme gammal.

I eftermiddag drar jag med mig fröken Gustafsson att titta på fotbollsmatch på Tjärnis. Och sedan får stjärnorna utvisa vad som händer.

Igår var jag just i färd med att berätta hur rackarns bra jag har det.

Onsdagen hade bestått utav bftning i kläder propra nog för att hänga i kungens sällskap (jag är lite av kontrasternas kontrast, men omväxling förnöjer verkligen. Dessutom schasmatchade jag kavaj och skjorta med MMklockan och rufsigt hår, så ingen kan då påstå att jag försöker vilseleda), en liten pratstund med gulleKurt (och dom andra gullisarna, förstås) i och med vistelsen på Bft, och inhandling av tokfina saker på blomaffären av toksöta mormorJulia (det verkar vara ett släktdrag, den där gulligheten).

Väl hemma skrev jag en massa ord. Hälften var uppsats, hälften var CV. Jag har aldrig i mitt liv behövt skriva ett CV, så jag vet inte om mitt försök duger någonting till, men jag blir liksom bara glad över att bli ombedd att hjälpa till. Jag hann med en telefonintervju med en trevlig filur, denna angående småföretagares finansieringsmöjligheter och jag bytte några ord med min man, innan det blev fotbollsdags.

I bussen fick jag räkna lite matte (om jag hade varit bra på att förklara hade jag blivit mattelärare och hängt med Ingemar Aasa heldagar) tillsammans med en söt tjej (återigen, det där släktdraget) och bara vila lite, för att sedan gå segrande ur matchen tillsammans med mina fina lila tjejer.

Hemvägen gick fort och snart stod jag inne på 44an, var jag hittade en blombukett och en lapp med det finaste uttrycket jag vet. Dessutom vet min karlslok precis hur jag vill ha det, om det nu skall vara. En färdigbunden bautabukett ger jag inte mycket för, men någon enstaka blomma som han själv valt ut, från ängen, skogen, affären, eller vilket som, gör mig så mycket gladare.

Och sedan sov jag gott.

Precis då, när jag sovit gott och vaknat, så tänkte jag berätta om hur rackarns bra jag har det.

Men, då kom en tråkig filur min väg. Visst får han ha synpunkter och komma med konstruktiv kritik, absolut, men när han börjar förklara i småbarnstermer som för en idiot, och särskilt då jag säger att jag redan förstår, då glömmer jag bort hur rackarns bra jag har det för en liten stund. När någon dumgör mig, då brinner det.

Men nu, efter en världstråkig gårdagseftermiddag, så är jag med i matchen igen. Jag har Bftat, hittat och inhandlat ännu en fin pryl på blomaffären (jag visar en annan gång), och sedan jag kom hem har jag sjåat med uppsatsen. Jag har letat, läst och skrivit som en tok. Han ska minsann få för den där dumgörelsen.

Jag klär verkligen inte i sur, irriterad och upprörd (det gör nog egentligen ingen, men jag gör det verkligen inte), så det är tur att jag inte känner mig så tråkig så värst ofta.

Nu, tillbaka till uppsatsen.

Vi hörs när vi hörs.

Jag har hunnit så sjukt mycket idag, att du aldrig skulle kunna ana om jag inte berättade det för dig. Därför skall jag göra just det. Jag har

- styrt middag. Kim sa Du är bra på att laga mat, så jag var egentligen nöjd med dagen redan där.

- suttit i schäslongen med min karlslok och ugglat. Och när han drog tillbaka till jobbet (arbetsnarkoman, ja) så hindrade jag mig själv strax innan ögonlocken föll igen. Istället såg jag till att

- färdigställa ett knytprojekt till mor min. Nu står Linneas på tur.

- promenerat med min hundskrutt. Vi lekte leta och Theo var tokduktig.

- försökt hjälpa till att skriva ett personligt brev. Det är färdigskrivet, men jag vet inte om det duger. Jossan får döma i morgon.

- besökt konne en snabbis.

- diskat, fastän det var Kims tur (den som lagat mat slipper diska), bara för att vara snäll.

- gullat med dem små kattungarna.

- färdigställt två inlämningar som jag dragit mig för att göra.

Wihoo!

Jag må vara långsam och segstartad vissa gånger, men när jag väl kommer igång, då du! Idag har jag och Jossan köttat uppsats från klockan åtta, och alldeles nyss sa vi hejdå.

Vi är nu uppe i arton sidor, och än finns ingen skymt av idétorka.

Det här ska nog tamme gå vägen, det med.

Nu, slut för idag.